Depression – när själen kräver "Deep Rest"
Vad är depression? Med mina egna ord.
Depression är ett begrepp som jag varit bekant med länge. Ett ord som för mig betydde ”någon som saknar livslust”, någon vars ljus har slocknat”, ”någon som drar ner andra och skapar dålig stämning i rummet” eller ”någon med grå och låg energi”.
Vem vill identifiera sig med det? Det ville i alla fall inte jag. Jag var den som höjde energin i rummet, den som lyfte andra, den med färg. Det var i alla fall så jag ville se mig själv – och det var den sidan jag visade upp.
Depressionen under ytan
Men depressionen fanns där, precis under ytan. När jag ser tillbaka kan jag se att jag innerst inne längtade efter att någon skulle se hela mig, även de bitar som var mörka och tunga. På ett plan är jag övertygad om att många kände den delen av mig ändå. Jag kände den själv så fort jag blev ensam, och därför ville jag aldrig vara själv. Jag ville ständigt ha människor omkring mig.
Jag drogs till det tunga och mörka i andra som en magnet. Jag försökte hjälpa dem, få dem att må bra och höja stämningen. Jag tog ansvar för deras mörker. För sådan var jag! Eller rättare sagt, sådan ville jag vara: ”Hjälparen”. Den som räddade, höll om, tog ansvar och var den ”starka”.
Den blinda leder den blinda
Men vem skulle rädda mig? Vem skulle ta mitt mörker och lätta på min börda? Den längtan var så stark, men samtidigt helt omedveten. Det skapade en krock mellan två starka krafter inom mig:
Jag drogs till andra som visade sitt tunga och mörka.
Jag ville hjälpa dem – samtidigt som jag hoppades att de skulle hjälpa mig.
Det blev, ironiskt nog, som att ”en blind leder en blind”. Min hjälp var en outtalad affär: jag bar din börda i hopp om att du skulle bära min. Men eftersom ingen av oss visste hur man packar upp en ryggsäck, blev vi bara tyngre tillsammans. När hjälpen jag hoppades på aldrig kom, försökte jag hjälpa ännu mer. Det blev en nedåtgående spiral. Jag fastnade i ett ”väntrum” där jag tänkte att om jag bara hjälper lite till, så kommer min hjälp snart.
Men den kom aldrig. Jag kände mig inlåst, fast och begränsad. Min energi var näst intill obefintlig när det gällde att lägga kraft på mig själv, min glädje och min lust. All min energi gick åt till att försöka få andra att hitta sin.
Depressed = Deep Rest
Till slut gick det inte längre. Jag började bli arg och bitter på människorna jag ”hjälpte”. Tankar som ”De vill bara ha av mig”, ”Jag tar slut” och ”Bort från mig!” tog över. Att vara nära andra blev tungt. Jag drog mig undan, slutade svara i telefon och ville inte träffa någon.
Det engelska ordet för depression är depressed. För mig skrek ordet: Deep rest. Sluta gå ut och leta efter svar. Gå inåt!
Det är en tung, nedåtgående spiral att försöka hjälpa någon utanför sig själv med det man egentligen behöver hjälp med själv. Det går inte att hjälpa någon från den platsen. För att hjälpa andra behöver jag hjälpa mig själv först. Frågan som bubblade upp till ytan var: ”Vad behöver JAG?”
För att förstå depressionen behövde jag lyssna på den. Jag behövde en djup vila – en deep rest från den ”avatar” jag visat upp utåt. Den starka hjälparen som tog världen på sina axlar och bar andras tunga bagage behövde få lägga ner bördan.
Att packa upp ryggsäcken
Jag vet nu att det inte hjälper någon när jag tar andras problem och trauman som mina. Även om det känns lättare i stunden att ha någon som bär det tunga åt en, hjälper det ingen i längden. Förr eller senare måste vi alla packa upp vår egen ryggsäck och ta ansvar för det vi bär på.
Att hjälpa är inte att bära någon annans ryggsäck – det är att hjälpa dem att packa upp den. Att finnas där utan dömande, med fullständig tillit till att vi alla är kapabla att lätta vår egen börda. När jag bar andras ryggsäckar förmedlade jag omedvetet: ”Du kan inte bära den här själv, men det kan jag.” Jag gjorde dem maktlösa, samtidigt som jag gjorde både min och deras ryggsäck tyngre och tyngre.
Depressionen som en gåva?
Det kan kännas provocerande att kalla det en gåva. Det tyckte jag också när jag var mitt i det och inte ens vågade uttala orden ”jag är deprimerad”. Men att våga vara själv, våga lyssna och våga ta hjälp av människor som jag inte själv behövde hjälpa – människor som var medvetna och själva gjort jobbet – det var precis vad jag behövde.
Om inte depressionen hade skrikit så högt hade jag fortsatt att trycka ner den. Att den blommade upp i full kraft var nödvändigt.
Vad tryckte jag ner?
Vad var det jag deprimerade (tryckte ner)? Jag skulle våga gå så långt som att säga att det var min egen själ. Min lust, min glädje och min livskraft hade jag inte haft tid för.
Min depression visade mig tydligt att jag behövde gå inåt. Jag behövde komma i kontakt med MEI – Mother Earth Integration – som för mig också betyder MIG och min kropp. Kroppen vet, och den pratar hela tiden. Jag behövde lyssna, vara uppmärksam och följa min inre sanning. Jag behövde stänga ute bruset och lyssna inåt.
Jag vet nu att depressionen aldrig kommer att försvinna helt, och det är en gåva. Den visar sig då och då när jag börjar komma ur linje med min själ. Den informerar mig om vad jag behöver och när jag behöver det. Idag väljer jag att lyssna, inte döma, och aldrig mer trycka ner.
