Vägen ut var in – när depressionen gömde sig bakom styrka

Att se klart är att se allt: Min resa genom tyngden

Jag trodde att jag var glad, energisk och stark. Men under ytan fanns en tyngd som jag vägrade kalla vid sitt rätta namn. Jag blev en magnet för andras smärta för att slippa känna min egen. Idag vet jag att vägen ut faktiskt var in.

Ordet depression hade aldrig känts sant för mig. Jag var ju inte deprimerad – jag var glad, fylld av energi och ganska rolig (i alla fall enligt mig själv). Och på ett sätt var det sant. Men under ytan har depressionen legat så länge jag kan minnas; det ser jag tydligt nu.

Strategin: Att bli en hjälpare

Jag ser nu hur jag som en magnet dragits till människor som ”mår dåligt”. Desperat ville jag hjälpa dem. Jag tog på mig ansvaret för deras välmående och gjorde det till min livsuppgift att finnas där.

När jag tryckte ner min egen depression kände jag mig stark, kanske till och med ”bättre” än dem jag hjälpte. Min omedvetna strategi var enkel: ”Om de bara lägger sin tyngd på mig så kan jag bära den. Jag är ju stark.”

Min egen depression gömde jag väl, främst för mig själv. Även under de mörkaste perioderna vägrade jag använda ordet. Istället sade jag: ”Jag är bara så trött på folk som vill ha av mig”, ”Låt mig vara” eller ”Jag vill bara vara själv”. Det var mina skyddsmekanismer och övertygelser som talade.

När fasaden rämnar

Sanningen var att jag knappt orkade någonting. Vardagliga uppgifter kändes som oöverstigliga berg. Jag ville bara sova, gömma mig och undvika alla möten. Lusten och glädjen var borta; allt kändes som tunga måsten.

Jag var inte någon som ville ta mitt liv – eller var jag det? Jag ville inte dö, men jag ville inte heller leva. Helst av allt ville jag att någon skulle komma och rädda mig. Att någon skulle ta min tyngd och hjälpa mig att bära den, precis som jag alltid gjort för andra.

Men idag vet jag att det inte är så det fungerar. Jag behöver själv bli medveten om min tyngd. Jag behöver se den, känna den och framför allt vara ärlig mot mig själv och andra med att den faktiskt finns där.

Från omedvetet mörker till medvetet ljus

Att se klart är att se allt. Att våga gå djupt, våga visa det och våga uttrycka det. I det omedvetna mörkret sitter man fast. I medvetenheten finns ljuset och det lätta.

Att bli medveten handlar om att förstå att jag inte är mina tankar. Det är ord som etsat sig fast i mig länge, men det krävs vaksamhet för att faktiskt ifrågasätta dem. Depression kallas ibland för ”tankarnas sjukdom”. Tankarna snurrar som gamla repiga skivor i huvudet och matar oss med övertygelser från världen, vår uppväxt och våra upplevelser. Allt det vi trodde var sant om oss själva.

Det vore fantastiskt om alla omkring oss alltid hade älskat oss förbehållslöst, trott på oss och validerat våra känslor. Men så ser verkligheten inte alltid ut. Andras uppfattningar och hur vi har blivit behandlade sätter djupa spår. Det blir en del av vår självbild. Det som andra sagt – eller inte sagt – formar hur vi behandlar oss själva.

Vägen ut var in

För mig handlade det om att börja sortera: Är det här mitt, eller är det någon annans? Vad händer med mig när jag tror på den här tanken? Hur känns det i kroppen? Är detta i linje med min sanning?

Det handlade om att stanna upp och gå inåt. Varifrån kommer tanken? Från vem? Vad dyker upp när jag möter den delen av mig själv som fick uppleva det där för första gången? Hur gammal var jag då? Kan jag se hur tanken har skapat mönster som inte längre tjänar mig?

Resan inåt går i spiraler. Gamla mönster dyker upp i nya former och jag kommer djupare för varje varv. Det är en process som tar tid, men jag vet ingenting som är mer värt min tid än min egen sanning och livskraft.

Jag kan inte vara mer medveten än jag är just nu. Jag kan bara gå så djupt som jag själv tillåter mig. För varje varv blir det tydligare, även om tanken ibland slår mig: ”Hur i helvete har jag kunnat leva med den sanningen om mig själv så länge?”

Resan fortsätter livet ut. Skillnaden är att vägen in nu känns lustfylld – inte bara tung.