Berättelsen om min ilska: Från offer till egen kraft

Är allt vi bär på bara berättelser? Berättelser om livet vi levt och hur vi har upplevt det? Finns det egentligen något rätt eller fel? Om berättelserna vi bär på är en tolkning av det vi varit med om – är de då sanna? Jag tror att de blir sanna i samma stund som vi väljer att tro på dem.

En av mina berättelser om mig själv var att jag var ett oskyldigt offer. Att jag inte kunde styra mitt liv eftersom andra tryckte ner mig och behandlade mig illa. Men är det verkligen hela sanningen?

Kan det vara så att jag faktiskt har tillåtit andra att behandla mig illa? Har jag också behandlat andra illa? Har jag behandlat mig själv illa? Den där förtryckaren som jag mötte utanför mig – finns den också i mig? Det är en smärtsam och otrevlig berättelse att möta, men för att jag skulle bli fri från offerkoftan behövde jag se att det var jag själv som hade makten, hela tiden.

Utplåningen som strategi

När någon behandlade mig illa gjorde jag det till min livsuppgift att få dem att tycka om mig. Jag stod inte ut med tanken på att de ogillade mig, så jag gav all min energi till dem. Jag försökte bli någon de kunde tycka om. Mitt fokus låg helt på dem: Vad vill de ha? Hur vill de att jag ska vara? Jag anpassade mig – eller för att använda ett ärligare ord: jag utplånade mig själv.

När någon blev arg, på mig eller någon annan, blev det mitt jobb att se till att de blev glada eller åtminstone lugnade ner sig. Jag hade mina strategier:

• Jag skiftade deras fokus till något annat.

• Jag höll med dem, oavsett vad jag egentligen tyckte.

• Jag tryckte ner min egen rädsla och visade upp en lugn fasad: ”Din ilska är befogad, jag ska fixa det.”

Jag var så livrädd för att göra någon obekväm att jag gjorde allt för att vara till lags.

Den dolda ilskan

Jag var rädd för ilskan – den explosiva kraften som gör skada. Men ilskan fanns ju i mig också, även om jag vägrade se den. Den pyste ut i passivt aggressiva kommentarer, och framför allt vällde den ut i full kraft mot mina barn.

Mina barn är mina speglar, de låter mig se mig själv. Jag triggas och jag utmanas. Det är mina barn som fått känna på min ilska i full kraft. I utmanande situationer kunde ilskan ta över mig helt. Jag blev omedvetet ett med känslan, tappade kontrollen och lät raseriet styra. Jag blev så rädd för mig själv, för kraften och för de mörka tankar och ord som ibland spyddes ut.

När jag såg ilska i andra försökte jag kontrollera den. I mig själv kunde jag inte kontrollera den. Jag försökte använda samma strategier inåt: jag skiftade fokus, jag intalade mig att min ilska var befogad (”De är ju idioter!”) och jag försökte hålla i mig själv och bara andas. Men så länge jag var rädd för ilskan, kunde jag inte ta hand om den.

Ilskan som en gräns och en urkraft

Idag välkomnar jag min ilska på ett helt annat sätt. Jag känner den. Det är en urkraft, en signal om en gräns. Gränser är något jag har saknat; jag har låtit min energi ätas upp av andra eftersom jag inte vågat stå i min egen kraft.

När jag inte längre är rädd för ilskan kan den inte styra mig. Den kan bara kännas. Att explodera i ilska är att reagera på en känsla, inte att känna den. Det är en enorm skillnad. När vi ser känslor som information – själens sätt att kommunicera – finns det inget att vara rädd för. Bara att känna.

I min värld är ”arga människor” egentligen väldigt rädda människor. De håller fast vid berättelser om att de måste kämpa för att överleva, att världen är emot dem och att de måste slåss för att ta sig fram. De blir blinda av ilskan, precis som jag blev. När jag exploderade var det inte jag som styrde. Det var berättelserna som tog över: ”Mina barn är bortskämda”, ”De vill mig illa” eller ”De gör så här mot mig med flit!”. Efteråt ser jag hur vansinniga de tankarna är, men där och då gjorde berättelserna mig galen.

Vägen mot frihet

Vägen mot frihet handlade om att inse att det inte var andras ilska jag var rädd för – det var min egen. När jag känner ilskan utan att bli den, kan jag agera istället för att reagera. Jag kan säga nej, jag kan gå därifrån, eller jag kan tala om vad jag behöver – utan att förstöra eller göra illa.

Jag känner fortfarande ilska, och rädslan kan dyka upp när andra blir arga på mig. Den rädslan kan faktiskt vara rimlig ibland; det finns toxisk ilska där ute och det finns människor som skadar. Skillnaden är att jag nu kan ta hand om min rädsla: Är den befogad? Är jag i fara? Behöver jag agera eller kan jag bara helt enkelt gå härifrån?

Och framför allt: Det är inte mitt ansvar att bära deras känslor längre.