Drömmarna – min väg genom depressionen
Under min djupaste depression ville jag bara vara ifred. Jag var dränerad. Varje rörelse var en kraftansträngning och sömnen blev min enda vila. Men mitt i den tunga tröttheten föddes en nyfikenhet: Vad händer i mig när jag sover?
Jag började utforska mina drömmar. De galna, ibland otäcka symbolerna blev min renaste kanal till mitt inre. Jag började skriva ner dem och känna in dem. Snart började jag uppleva ”lucid dreaming” – jag vaknade upp inne i drömmen och blev medveten. Det gav mig fysiska sensationer, kraftfulla möten och en glädje över att det faktiskt finns mer.
Rädslan för att vara "flummig"
Rädslan fanns där, men den handlade sällan om drömmarna i sig. Den handlade om omvärlden. Vad ska andra tycka? Kommer de tro att jag blivit galen? Jag var livrädd för att uppfattas som flummig, så jag valde med stor omsorg vilka jag delade mina upplevelser med. Det var en handling av respekt för mig själv.
Ett språk utan ord
Drömmar och symboler talar ett annat språk än vardagens analyser. Det är bilder kopplat till känslor. För en ”huvudfoting” som mig var det svårt att navigera till en början. Men jag började ställa frågorna:
Tänk om jag inte måste förklara allt?
Tänk om jag bara får uppleva och känna det som känns?
Tänk om det finns en visdom i mig som bara vill mig väl?
När känslorna får släppas fria
Jag insåg att jag först måste KÄNNA. Innan analysen, innan "förståelsen". När jag vågade stanna i känslan dök minnen upp. Jag började lita på att det som dyker upp är precis det som behöver kännas – det jag tidigare tryckt ner, hållit fast eller skjutit bort.
Det vi trycker undan försvinner inte; det stannar kvar som låst energi. Det är bara vi själva som kan släppa de känslorna fria genom att lyssna, känna och vara nyfikna.
Känslor i sig är inte farliga, de vill bara bli erkända. Det är motståndet mot att känna dem som skapar lidande. När vi låter dem flöda, skapar vi verklig frihet.
