Från Huvudfoting till Förkroppsligad Visdom

Under lång tid levde jag som en ”huvudfoting”. Mitt medvetande var koncentrerat till ett kontrollrum bakom ögonen, där jag febrilt analyserade omvärlden för att förstå spelreglerna. Jag trodde att min överlevnad hängde på andras blickar – om jag inte fick deras kärlek eller godkännande, slocknade jag.

Idag förstår jag att den där dömande energin jag mötte utanför mig själv var en skugga jag till slut plockade in. Den blev en inre förövare i mitt huvud som höll min kropp i ett tillstånd av ständig rädsla.

Det stora missförståndet

Vi har i generationer fått lära oss att det gudomliga, sanningen eller ”svaren” finns utanför oss själva. Vi har placerat ljuset i himlen, i kyrkan eller hos experterna. Men när vi förlägger vår kraft utanför oss själva, tappar vi kontakten med vår viktigaste antenn: vår egen kropp.

Jag har insett att rädslan i min kropp ofta bara är ”glömska”. Jag hade glömt att jag har en egen, direkt uppkoppling till källan.

Jordning är förutsättningen för ljus

För en huvudfoting är det lätt att tro att man ska fly ”uppåt” för att hitta andlighet eller mening. Men jag har lärt mig att pyramiden måste ha en stabil bas. Vi måste jorda oss djupt ner i kroppen för att orka hålla kontakten med det rena medvetandet.

När jag står stadigt i min kropp och möter rädslan med kärlek, händer något magiskt:

• Kroppen slappnar av och vågar återigen ta emot.

• Skuggorna i huvudet bleknar när ljuset inifrån får lysa upp mörkret.

• Jag behöver inte längre förstå allt med intellektet – jag kan lita på min inre visdom.

Att tjäna genom att vara ljuset

Förr trodde jag att jag hjälpte dem som satt i mörkret genom att kliva in där och sätta mig bredvid dem. Jag var rädd för att vara ensam i ljuset. Nu vet jag att jag bara kan visa vägen genom att vara ljuset själv. Jag behöver inte rädda någon, jag behöver bara stå stadigt i min egen sanning.

Min uppgift på den här ”nya jorden” är enkel men storslagen: Att lyssna, känna och tjäna. Att låta det som är inkodat i min rot få uttryckas genom min röst.

Vågar du också landa?

Kanske är du också trött på att analysera och kontrollera? Kanske är din kropp också redo att sluta vara rädd? Vägen hem går inte via huvudet – den går genom fötterna, in i hjärtat och ut genom ditt sanna uttryck.

Det är där friheten finns. Inte i att veta allt, utan i att våga vara allt du redan är.