Att fastna i rollen som ”mamman” – om kontroll, sår och konsten att släppa taget
Har du också en tendens att bli ”mamman” i dina relationer eller på din arbetsplats? Den som kliver in, styr upp och tar ansvar för att andra ska lyckas, må bra och förstå?
Under stora perioder i mitt liv så var det min absoluta sanning. Jag hamnade ofta i rollen som hjälparen. Det hängde ju på mig. Men till slut nådde jag en punkt där jag blev så otroligt arg och trött. Det är inte mitt ansvar att vuxna människor ska växa upp!
Här är min personliga lärdom om hur jag tog mig ur fällan – och vad som egentligen låg bakom mitt beteende.
När andras ansvar blir mitt eget
Gång på gång genom livet har jag märkt hur jag dras till situationer där det råder obalans. Eftersom jag strävar efter att lyckas eller i alla fall inte misslyckas, har min automatiska reaktion varit att göra andras röriga omständigheter till mitt eget ansvar.
När jag har märkt att bollen har tappats, har jag försökt lösa det på tre utmattande sätt:
Backa undan: Försöka tvinga fram ansvar hos den andre genom att dra mig tillbaka.
Göra det själv: Kliva in och göra hela jobbet själv för att säkerställa kvaliteten.
Täcka upp: Lägga enorma resurser och energi på att ta in hjälp utifrån.
Ingenting av detta fungerar i längden. Att städa upp efter andra innebär bara dubbelt arbete. Man får först hantera kaoset som uppstått runt själva uppgiften, och sedan göra jobbet själv ändå.
Vändpunkten: Att acceptera verkligheten
Min viktigaste lärdom kom när jag insåg en fundamental sanning: Jag kan inte tvinga någon annan att ta ansvar eller växa upp.
Jag behövde acceptera läget exakt som det var. Jag slutade arbeta i smyg med att fixa allt bakom kulisserna. Jag slutade lägga energi på att försöka lyfta andra, hjälpa eller ge bort mitt eget utrymme. Jag tog fullt ansvar för mina egna mål – men jag slutade ta ansvar för hur andra valde att sköta sitt.
När man slutar bära andra, förändras dynamiken direkt. Genom att sluta agera krockkudde sätter man en osynlig men knivskarp gräns. De som inte vill ta eget ansvar väljer ofta att självmant dra sig undan då.
Speglingen: Varför vill jag hjälpa så cyniskt mycket?
Energier dras till varandra. När jag rannsakade mig själv insåg jag att min starka ”hjälpar-energi” kom från ett djupt, oläkt sår från barndomen:
Ett ouppfyllt behov: Jag fick inte den hjälp jag själv behövde när jag var liten.
En misslyckad strategi: När barn inte får hjälp av sina föräldrar, vänder de ofta på rollerna och försöker hjälpa sina föräldrar istället.
Mitt vuxna beteende var en omedveten strategi: ”Om jag hjälper dig, så kanske du äntligen hjälper mig?” Min extrema längtan efter att ordna upp andras kaos var i själva verket en spegling av min egen, undertryckta längtan efter att få bli omhändertagen. Att få ta emot.
Min fråga till dig
När jag var som argast på min omgivning, handlade det egentligen om att jag bar på en enorm laddning av gamla, okända känslor. Jag behövde stanna upp och fråga mig själv: Vad är det för känsla jag inte har tillåtit mig att känna?
Om du också har ett tvångsmässigt behov av att hjälpa och rädda andra – stanna upp och känn efter. Kan det vara så att din djupaste längtan egentligen handlar om att du själv vill få lägga ner garden, bli omhändertagen och bara få ta emot?
